Etiologin bakom somatiseringsyndrom
uppges ibland vara okänd (Mai, 2004). Termen medicinskt oförklarade symptom förstärker den bilden. Det finns ingen enskild orsak bakom
somatiseringssyndrom, utan i stället är det som för de flesta
psykiatriska diagnoser ett samspel av genetiska faktorer och
händelser i personens livshistoria som samverkar vid somatisering.
Även sjukvården kan bidra till
utvecklingen av ett somatiseringssyndrom (Mai, 2004). När patienter
remitteras till olika specialister som vidtar omfattande
undersökningar kan detta leda till att patientens lidande blir
medikaliserat och att sjukdomsbeteendet förstärks.
I en studie undersökte man vilken
påverkan påfrestande livshändelser och sekundärvinst hade på
utvecklandet av psykiatriska diagnoser (Mai, 2004). Man fann där att
påfrestande livshändelser påverkade utvecklandet av alla
psykiatriska diagnoser men att sekundärvinster spelade en större
roll vid somatisering. Studien visade att dessa patienter som barn
hade blivit försummade och bara fått uppmärksamhet när de varit
fysiskt sjuka.
En hel del korrelationsstudier har
gjorts på sambandet mellan alexitymi och somatisering (Mai, 2004).
De flesta studier visar positiva korrelationer.
Tidiga negativa erfarenheter, tex
fysiska och sexuella övergrepp i barndomen är väldokumenterade
riskfaktorer för att utveckla medicinskt oförklarade symptom och
somatiseringssyndrom (Witthöft & Hiller, 2010).
KBT-modeller som har föreslagits för
somatiseringssyndrom är väldigt lika dem som finns för
panikattack, där katastroftankar kring kroppssensationer förstärker
upplevelserna av kroppssensationerna som återigen misstolkas i
katastrofala termer (Witthöft & Hiller, 2010).
Ett psykoanalytiskt perspektiv
Utifrån ett psykoanalystiskt perspektiv ses inte somatisering som något avvikande eller patologiskt i sig (McDougall, 2002). Alla somatiserar ibland när psykisk smärta inte kan symboliseras i ordföreställningar. Emotioner är ett fenomen som i grund och botten är psykosomatiskt. Exempelvis kan hotande percept leda till ökad magsaftutsöndring, blodtrycksstegring, snabbare puls och störningar i ätande, sovande och tömmande av tarmen etc.
McDougall (2002) beskriver sina
patienter som lider av allvarlig somatisering i en serie fallstudier.
Det som dessa patienter har gemensamt är en svår relation till
modern, den första omsorgsgivaren. Flera fall av symbiotiska
relationer mellan barn och mor beskrivs. Ibland har modern varit rädd
för barnets affekt, ibland har hon förbjudit den. Patienterna lider
därför av en brist på identifikation med ett gott omvårdande och
lugnande modersobjekt. Detta leder till att patienterna upplever
tankar och kroppssensationer som förbjudna (McDougall, 2002).
"Den känsla av inre död, som brukar infiltrera sådana patienters psykiska verklighet, leder ofta till en brist på omsorg om den egna hälsan och till bristande medvetenhet om emotionell smärta" (McDougall, 2002, s. 55).
Många patienter lider av en omedveten
föreställning om att det är farligt att mentalt bearbeta
affektladdade situationer. Smärtsamma erfarenheter bearbetas därför
inte, beroendet av andra förnekas och patienten kan klänga sig fast
vid sin förtvivlan på ett argsint sätt. I en terapisituation kan
patienten insistera på att yttre verklighet är det enda av
intresse, det inre saknar intresse. Vissa patienter kännetecknas av
en frånvaro av affekt, alexitymi, andra är helt oberörda av sin
dåliga hälsa. McDougall (2002) beskriver hur dålig hälsa också
kan få samma ångestdämpande funktion som ett självskadebeteende.
Somatisering är i grunden ett
kroppsligt uttryck för det som psyket inte kan hantera. De somatiska
symptomen har en debut, återkommer eller förvärras i samband med
psykologiskt signifikanta händelser. En grundläggande klyvning
mellan soma och psyke har ägt rum så att bara det kroppsliga
lidandet kommer till uttryck (McDougall, 2002).
Alexitymi är ett fenomen som man ser
hos vissa patienter med somatiserings-symptom. Kännetecknade är
affekternas otillgänglighet, bristen på förmåga att fantisera,
och svårigheten att kommunicera verbalt. Alexitymi innebär att man
saknar ord för att beskriva emotionella tillstånd, antingen för
att man är omedveten om dem eller för att man inte kan skilja den
ena från den andra. Patienter kan alltså i brist på andra
uttrycksmedel tala med kroppen – kroppen säger det som psyket inte
kan härbärgera. En upplevelse av känsla är också en upplevelse
av verklighet, något som alexitymiska patienter går miste om. En
patient förklarade för McDougall (2002):
"jag vet aldrig om jag är hungrig eller arg eller ängslig eller kåt – och det är då jag börjar dricka." (s. 119).
Det finns ett stort antal fenomen som
angränsar svårare former av somatisering, som tex sömnsvårigheter
och missbruksprobelm (i båda fallen saknas ett inre lugnande
objekt), benägenheten att råka ut för olycksfall, sänkning av
imunförsvaret vid stress samt impotens (McDougall, 2002).
Referenser
Mai, F. (2004). Somatization disorder:
a practical review. Canadian Journal of Psychiatry, vol 49, no 10, ss
652-662.
McDougall, J. (2002). Kroppens teatrar.
Psykosomatiska sjukdomar i ett psykoanalytiskt perspektiv. Stockholm:
Natur & Kultur.
Witthöft, M. & Hiller, W. (2010).
Psychological approaches to origins and treatments of somatoform
disorders. Annual Review of Clinical Psychology. (6) ss. 257-283.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar