söndag 2 oktober 2011

Somatiseringens orsaker

Etiologin bakom somatiseringsyndrom uppges ibland vara okänd (Mai, 2004). Termen medicinskt oförklarade symptom förstärker den bilden. Det finns ingen enskild orsak bakom somatiseringssyndrom, utan i stället är det som för de flesta psykiatriska diagnoser ett samspel av genetiska faktorer och händelser i personens livshistoria som samverkar vid somatisering.
     I studier har man funnit att manliga släktingar till patienter med somatiseringssyndrom har en förhöjd prevalens av antisocial personlighetsstörning och alkoholism samt att kvinnliga släktingar till manliga fångar har en hög prevalens av somatiseringssyndrom (Mai, 2004). Man har i andra studier funnit att fäder till kvinnor som lider av somatiseringssyndrom har antisocial personlighetsstörning i högre utstäckning.
     Även sjukvården kan bidra till utvecklingen av ett somatiseringssyndrom (Mai, 2004). När patienter remitteras till olika specialister som vidtar omfattande undersökningar kan detta leda till att patientens lidande blir medikaliserat och att sjukdomsbeteendet förstärks.
     I en studie undersökte man vilken påverkan påfrestande livshändelser och sekundärvinst hade på utvecklandet av psykiatriska diagnoser (Mai, 2004). Man fann där att påfrestande livshändelser påverkade utvecklandet av alla psykiatriska diagnoser men att sekundärvinster spelade en större roll vid somatisering. Studien visade att dessa patienter som barn hade blivit försummade och bara fått uppmärksamhet när de varit fysiskt sjuka.
     En hel del korrelationsstudier har gjorts på sambandet mellan alexitymi och somatisering (Mai, 2004). De flesta studier visar positiva korrelationer.
  Tidiga negativa erfarenheter, tex fysiska och sexuella övergrepp i barndomen är väldokumenterade riskfaktorer för att utveckla medicinskt oförklarade symptom och somatiseringssyndrom (Witthöft & Hiller, 2010).
     KBT-modeller som har föreslagits för somatiseringssyndrom är väldigt lika dem som finns för panikattack, där katastroftankar kring kroppssensationer förstärker upplevelserna av kroppssensationerna som återigen misstolkas i katastrofala termer (Witthöft & Hiller, 2010).

Ett psykoanalytiskt perspektiv

Utifrån ett psykoanalystiskt perspektiv ses inte somatisering som något avvikande eller patologiskt i sig (McDougall, 2002). Alla somatiserar ibland när psykisk smärta inte kan symboliseras i ordföreställningar. Emotioner är ett fenomen som i grund och botten är psykosomatiskt. Exempelvis kan hotande percept leda till ökad magsaftutsöndring, blodtrycksstegring, snabbare puls och störningar i ätande, sovande och tömmande av tarmen etc.
     McDougall (2002) beskriver sina patienter som lider av allvarlig somatisering i en serie fallstudier. Det som dessa patienter har gemensamt är en svår relation till modern, den första omsorgsgivaren. Flera fall av symbiotiska relationer mellan barn och mor beskrivs. Ibland har modern varit rädd för barnets affekt, ibland har hon förbjudit den. Patienterna lider därför av en brist på identifikation med ett gott omvårdande och lugnande modersobjekt. Detta leder till att patienterna upplever tankar och kroppssensationer som förbjudna (McDougall, 2002).
"Den känsla av inre död, som brukar infiltrera sådana patienters psykiska verklighet, leder ofta till en brist på omsorg om den egna hälsan och till bristande medvetenhet om emotionell smärta" (McDougall, 2002, s. 55).
Många patienter lider av en omedveten föreställning om att det är farligt att mentalt bearbeta affektladdade situationer. Smärtsamma erfarenheter bearbetas därför inte, beroendet av andra förnekas och patienten kan klänga sig fast vid sin förtvivlan på ett argsint sätt. I en terapisituation kan patienten insistera på att yttre verklighet är det enda av intresse, det inre saknar intresse. Vissa patienter kännetecknas av en frånvaro av affekt, alexitymi, andra är helt oberörda av sin dåliga hälsa. McDougall (2002) beskriver hur dålig hälsa också kan få samma ångestdämpande funktion som ett självskadebeteende.
     Somatisering är i grunden ett kroppsligt uttryck för det som psyket inte kan hantera. De somatiska symptomen har en debut, återkommer eller förvärras i samband med psykologiskt signifikanta händelser. En grundläggande klyvning mellan soma och psyke har ägt rum så att bara det kroppsliga lidandet kommer till uttryck (McDougall, 2002).
     Alexitymi är ett fenomen som man ser hos vissa patienter med somatiserings-symptom. Kännetecknade är affekternas otillgänglighet, bristen på förmåga att fantisera, och svårigheten att kommunicera verbalt. Alexitymi innebär att man saknar ord för att beskriva emotionella tillstånd, antingen för att man är omedveten om dem eller för att man inte kan skilja den ena från den andra. Patienter kan alltså i brist på andra uttrycksmedel tala med kroppen – kroppen säger det som psyket inte kan härbärgera. En upplevelse av känsla är också en upplevelse av verklighet, något som alexitymiska patienter går miste om. En patient förklarade för McDougall (2002):
"jag vet aldrig om jag är hungrig eller arg eller ängslig eller kåt – och det är då jag börjar dricka." (s. 119).
Det finns ett stort antal fenomen som angränsar svårare former av somatisering, som tex sömnsvårigheter och missbruksprobelm (i båda fallen saknas ett inre lugnande objekt), benägenheten att råka ut för olycksfall, sänkning av imunförsvaret vid stress samt impotens (McDougall, 2002).


Referenser

Mai, F. (2004). Somatization disorder: a practical review. Canadian Journal of Psychiatry, vol 49, no 10, ss 652-662.
McDougall, J. (2002). Kroppens teatrar. Psykosomatiska sjukdomar i ett psykoanalytiskt perspektiv. Stockholm: Natur & Kultur.
Witthöft, M. & Hiller, W. (2010). Psychological approaches to origins and treatments of somatoform disorders. Annual Review of Clinical Psychology. (6) ss. 257-283.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar