lördag 17 december 2011

Galenskapens gåta


[Recension] Galenskapens gåta – Psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni tar ett brett grepp om den, enligt författarna, icke-valida schizofreni-diagnosen.
     Galenskapens gåta börjar med en historisk tillbakablick på diagnosens tillkomsthistoria. Diagnosen kritiseras för att vara icke-valid, dvs de olika symptom som bygger upp schizofreni har inget naturligt samband med varandra. I stället har man i faktoranalyser funnit tre distinkta faktorer 1) positiva symptom som exempelvis hallucinationer, 2) desorganiserad symptom och 3) negativa symptom.
      Read tecknar, utifrån ett foucaultskt perspektiv, en galenskapens historik med avstamp i 5:e moseboken fram till modern tid. Read menar att behandling av galenskap, historiskt sett, egentligen handlar om att underkuva socialt oacceptabla beteenden och att dessa behandlingar ofta har varit våldsamma och skadliga, men att rådande ”vårdideologi” har syftat till att dölja detta och legitimerat behandlingar som inte hjälper (det värsta exemplet är naturligtvis psykiatrin i nazityskland).
     Efter denna introduktion till galenskapens historia fokuseras dagens ideologier i form av den medicinska modellen / stress-sårbarhetsmodellen / den bio-psyko-sociala modellen samt det rådande psykofarmaka-paradigment inom dagens schizofreni-behandling.
     Tvärt emot den rådande diskursen presenteras ett stort antal vetenskapliga studier som visar att hur problematiskt det är att finna ett genetiskt eller annat biologiskt korrelat till schizofreni, samt hur vanligt det är att personer som utvecklar schizofreni-symptom är de som varit mest utsatta av våld, övergrepp, fattigdom och rasism under barndom och tonår. Detta är på något vis den mest nedslående delen i boken – inte för att människor med schizofreni varit med om hemska övergrepp, vilket man kan tycka borde var uppenbart för var och en – utan för att det vetenskapliga samfundet så uppenbart drivs av andra intressen än att finna sanningen bakom olika fenomen. Ideologiska och ekonomiska intressen underhåller meningslösa forskningsprojekt som även fortsättningsvis kommer att legitimera inhumana behandlingar för människor med schizofreni-diagnos.
     Bokens avslutande del går igenom evidensbaserade behandlingar som inte är psykofarmaka-baserade. William H. Gottdiener[1] argumenterar exempelvis för att psykodynamisk terapi vid schizofreni har empiriskt stöd.
     Avslutningsvis kan man säga att Galenskapens gåta är en empiriskt mycket väl underbyggd kritik av rådande vårdideologi och vårdpraktik. Jag rekommenderar den till alla som inte tar saker för givna – även om det kanske är just dem som skulle behöva boken mest.


[1] Gottdiener, W. & Haslam, N. (2002). The Benefits of Individual Psychotherapy for People Diagnosed With Schizophrenia: A Meta-Analytic Review. Ethical Human Sciences and Services, Vol 4 (3), pp. 163-187


Referens

Read, J., Mosher, L. R. & Bentall, R. P (2005). Galenskapens gåta. Psykologiska, sociala ochbiologiska modeller för schizofreni. Ludvika: Dualis Förlag

tisdag 6 december 2011

Vändning mot affekten

Filosofer har under de senare åren utsatt socialkonstruktivism och diskursanalys för en del kritik Allt oftare talas det om att ett paradigmskifte är på gång inom samhällsvetenskapen, från en betoning av språket till en betoning av affekten.


     Människans affektliv lyfts här fram som en central drivkraft i det sociala och kulturella och ses påverkad av, i men inte reducerbar till, språk och diskurs. En allt vanligare ståndpunkt är i dag att ökad kunskap om affekter kan vara vägen ut ur en social, diskursiv och lingvistisk determinism. Metodologiskt innebär detta att andra teckensystem än det symboliska uppmärksammas, till exempel sensuella, kroppsliga och kinestetiska. Motöverföring har uppmärksammats av kulturrelativistiska förespråkare, särskilt då de starka affektiva och somatiska reaktioner som kan förekomma hos psykoterapeuten som ett uttryck för omedveten, ickeverbal kommunikation. Detta kan tyda på att den kritik psykoterapi utsatts för inom samhällsvetenskapen ersatts av uppfattningen att psykoterapi är en intressant kunskapskälla (Törnqvist, 2010).

Mot en ny metabiologi

Psykoanalysen har ansetts vara en teori i kris (Lettieri, 2005). Metapsykologins kliniska värde har ifrågasats. Många nutida psykoanalytiker närmar sig i stället begrepp som självet och subjektivitet, vilka anses vara mer erfarenhetsnära koncept. Moderna "konfliktteoretiker" utgör dock en tendens som tar metapsykologin på allvar. Dessa teoretiker har inte övergivit idén om intrapsykiska konflikter, försvarsmekanismer, kroppens betydelse i skapandet av mening, omedvetna fantasier eller betydelsen av aggressivitet och sexualitet. Moderna konfliktteoretiker försöker dock undkomma den utdaterade biologin, som betonar determinism, psykisk energi och krafter, genom att betrakta metapsykologin mer som en metafor för psykiska funktioner.
     Lettieri (2005) kritiserar konfliktteoretikernas förhållningssätt och föreslår att en ny metabiologi kan skapas utifrån akademisk psykologi, evolutionär biologi och systemteori. Jaget bör inte ses som en struktur som kämpar för att uppnå jämnvikt, utan som ett processystem som organiserar individuella, erfarenhetsnära (Mv och Omv) mentala processer, perception, affekt och försvarsmekanismer som formats av ett mer distalt evolutionärt tryck.
     Genom att betrakta jaget som en dynamisk process kan man se hur kaotiska, slumpmässiga interaktioner mellan många olika delar bildar nya framväxande mönster, för att efter hand nå en högre syntes (Lettieri, 2005). Den syntetiska funktionen hos jaget ordnar och strukturerar tankar, känslor, attityder, relationella och känslomässiga konflikter, så att mening konstrueras, olust minskas, säkerheten förbättras och en känsla av bemästrande uppnås. Processen skapar meningsfullhet ur slumpmässighet, då biologiska system är självgenerarande. Verkligheten bör inte ses som något som objektivt internaliseras utan som något som skapas genom självreferens och subjektivitet. Processen genererar ett svar som sannolikt kommer att öka individens fitness, anpassningsförmåga och njutning. Precis vad jagfunktioner enligt traditionell teori brukar göra. Självet kan från det här perspektivet ses som en produkt av en jagprocess (Lettieri, 2005).

Referenser

Lettieri, R. (2005). The Ego revisited. Psychoanalytic Psychology, Vol. 22, No. 3, 370–381.
Törnqvist, C. (2010). Mot ett upplöst själv. Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv. Insikten, nr 2, 2010.