tisdag 6 december 2011

Vändning mot affekten

Filosofer har under de senare åren utsatt socialkonstruktivism och diskursanalys för en del kritik Allt oftare talas det om att ett paradigmskifte är på gång inom samhällsvetenskapen, från en betoning av språket till en betoning av affekten.


     Människans affektliv lyfts här fram som en central drivkraft i det sociala och kulturella och ses påverkad av, i men inte reducerbar till, språk och diskurs. En allt vanligare ståndpunkt är i dag att ökad kunskap om affekter kan vara vägen ut ur en social, diskursiv och lingvistisk determinism. Metodologiskt innebär detta att andra teckensystem än det symboliska uppmärksammas, till exempel sensuella, kroppsliga och kinestetiska. Motöverföring har uppmärksammats av kulturrelativistiska förespråkare, särskilt då de starka affektiva och somatiska reaktioner som kan förekomma hos psykoterapeuten som ett uttryck för omedveten, ickeverbal kommunikation. Detta kan tyda på att den kritik psykoterapi utsatts för inom samhällsvetenskapen ersatts av uppfattningen att psykoterapi är en intressant kunskapskälla (Törnqvist, 2010).

Mot en ny metabiologi

Psykoanalysen har ansetts vara en teori i kris (Lettieri, 2005). Metapsykologins kliniska värde har ifrågasats. Många nutida psykoanalytiker närmar sig i stället begrepp som självet och subjektivitet, vilka anses vara mer erfarenhetsnära koncept. Moderna "konfliktteoretiker" utgör dock en tendens som tar metapsykologin på allvar. Dessa teoretiker har inte övergivit idén om intrapsykiska konflikter, försvarsmekanismer, kroppens betydelse i skapandet av mening, omedvetna fantasier eller betydelsen av aggressivitet och sexualitet. Moderna konfliktteoretiker försöker dock undkomma den utdaterade biologin, som betonar determinism, psykisk energi och krafter, genom att betrakta metapsykologin mer som en metafor för psykiska funktioner.
     Lettieri (2005) kritiserar konfliktteoretikernas förhållningssätt och föreslår att en ny metabiologi kan skapas utifrån akademisk psykologi, evolutionär biologi och systemteori. Jaget bör inte ses som en struktur som kämpar för att uppnå jämnvikt, utan som ett processystem som organiserar individuella, erfarenhetsnära (Mv och Omv) mentala processer, perception, affekt och försvarsmekanismer som formats av ett mer distalt evolutionärt tryck.
     Genom att betrakta jaget som en dynamisk process kan man se hur kaotiska, slumpmässiga interaktioner mellan många olika delar bildar nya framväxande mönster, för att efter hand nå en högre syntes (Lettieri, 2005). Den syntetiska funktionen hos jaget ordnar och strukturerar tankar, känslor, attityder, relationella och känslomässiga konflikter, så att mening konstrueras, olust minskas, säkerheten förbättras och en känsla av bemästrande uppnås. Processen skapar meningsfullhet ur slumpmässighet, då biologiska system är självgenerarande. Verkligheten bör inte ses som något som objektivt internaliseras utan som något som skapas genom självreferens och subjektivitet. Processen genererar ett svar som sannolikt kommer att öka individens fitness, anpassningsförmåga och njutning. Precis vad jagfunktioner enligt traditionell teori brukar göra. Självet kan från det här perspektivet ses som en produkt av en jagprocess (Lettieri, 2005).

Referenser

Lettieri, R. (2005). The Ego revisited. Psychoanalytic Psychology, Vol. 22, No. 3, 370–381.
Törnqvist, C. (2010). Mot ett upplöst själv. Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv. Insikten, nr 2, 2010.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar