lördag 12 januari 2013

Digital Taylorism och psykoterapi


Leslie Chapman undersöker i sin artikel Evidence-Based Practice, Talking Therapies and the New Taylorism hur en ny managementideologi – Digital Taylorism – växer fram för att administrera offentligt finansierad psykoterapi och vilken roll evidensbaserad praktik (EBP) spelar i detta.

Chapman tar sin utgångspunkt i engelska förhållanden, men en hel del känns igen även i Sverige och det kan därför vara värt att läsa artikeln i sin helhet. Han argumenterar för att evidensbaserad praktik kan ses som själva implementeringen av denna nya managementideologi – en managementideologi vars själva essens kan sammanfattas i kodifiering och rutinisering av sådan kunskap som tidigare uppfattades vara subjektiv i sin kvalité.

Chapman målar upp en ganska dyster bild av utvecklingen där terapeuten kommer med ett utvärderingsforumlär efter varje terapisession och hälsar oss ”välkommen till en värld av industrialiserade samtalsterapier.”

En av Chapmans huvudpoänger är att evidensbaserad praktik har väldigt lite med sanning, vetenskap eller bästa metod att göra. Snarare handlar det om en managementstrategi som syftar till att ”av-subjektifiera” professionell kunskap för att omvandla denna till en serie standardiserade och manualiserade praktiker som, om man lyckas, ska kunna replikeras var som helst och av vem som helst.

Precis som med den gamla Taylorismen vill man skapa en teknokrati baserad på empirisk kunskap. Skillnaden är nu att den Digitala Taylorismen fokuserar på tjänstemannayrken och kunskapsintensiva arbeten, medan den ursprungliga Taylorismen fokuserade på manuellt arbete vid det löpande bandet.

Evidenshierarkin

Chapman problematiserar evidensbaserad praktik utifrån en epistemiologisk synvinkel för att på så vis kunna belysa dess ideologiska grundvalar.

En kritisk granskning av den klassiska definitionen av evidensbaserad praktik (Chapman hänvisar till Sackett et al. definition av evidensbaserad medicin i British Medical Journal från 1996) och dess ”evidenshierarki” som snabbt kom att ange RCT-studier som den gyllene standarden. Psykoterapimetoder som inte testats i RCT-studier skulle inte användas enligt denna modell. Chapman menar att denna evidenshierarki inte gavs något berättigande, men att den i efterhand har tagits för något självevident. Högst upp i hierarkin stod metaanalyser av RCT-studier.

Chapman menar att det är omöjligt att värdera evidenshierarkin utifrån dess eget vetenskapsideal och att den därför kommer att försvaras med ”common sense”, intuition eller att den är ”självevident” – trots att hierarkin uppenbarligen är värdegrundad.

Relevansen av strikta RCT-studier har kraftigt ifrågasatts, inte minst då dubbelblinda studier inte är möjliga vid psykoterapi och då inklusions- och exklusionskriterier baserade på psykiatriska diagnoser inte ansetts vara valida.

Det är inte lika vanligt att man hör kritik mot metaanalyser. Chapman menar att metaanalysen som toppar evidenshierarkin inte på något sätt en objektiv process.

”A meta-analysis of RCT studies, however, is an elaborate and sophisticated process, which requires a great deal of reconstruction and abstraction of data. Throughout the whole process decisions are made by individuals and groups regarding the operationalisation of variables, the construction of metrics, which statistical test to use, etc. There is nothing “objective” about this process: at best it is form of shared subjectivity (DeCoster, 2004). In other words, knowledge derived from quantitative data is as constructed and “discursive” as that derived from qualitative data and clinical experience.”

Vetenskapskritiken används i första hand här för att belysa projektets ideologiska grund. Taylorismen är en ideologi som syftar till att objektifiera subjektiv kunskap, eller som Chapman säger av-subjektifiera kunskap. Eftersom denna form av Taylorism nu appliceras på kunskapsintensiva arbeten har den kommit att kallas Digital Taylorism. Chapman citerar Brown et al. som skriver att

”Digital Taylorism enables innovation to be translated into routines that might require some degree of education but not the kind of creativity and independence of judgement that is often associated with the knowledge economy. In order to reduce costs and assert proprietary rights, companies are experimenting with new ways to move from knowledge work to working knowledge; that is, from the idiosyncratic knowledge that a worker has and applies, to working knowledge, where that knowledge is codified and routinised, thereby making it generally available to the company rather than being the “property” of an individual worker. (Brown et al., 2010, p. 15)

Chapman argumenterar för att Digital Taylorism nu införs för att administrera samtalsterapier i England. Evidensbaserad praktik är dess implementeringsform. Målsättningen och resultatet beskrivs så här

”In principle at least, any therapist should be able to “administer” the same treatment to any client in any location, and obtain a similar outcome. This completely destroys counselling or psychotherapy as a lived experience based on a relationship between two human beings. What we are left with is, rather, a truly industrialised, production-line based therapy. Therapists become technicians who “administer” standardised techniques, with measurable outcomes, and are no longer required to exercise their own professional judgement.”

Chapman avslutar sin artikel med att fråga sig varför evidensbaserad praktik är så tilltalande för många kliniker. Han frågar sig – Vad är det som är så attraktivt med objektiv kunskap? Varifrån kommer motivet att trycka undan andra kunskapskvalitéer? Chapman tror inte att den Digitala Taylorismens hegemoni kan utmanas innan vi har ett bra svar på denna fråga.

Referens

Chapman, L. (2012). Evidence-based practice, talking therapies and the new taylorism. Psychotherapy and politics international 10(1), 33-44.

Länk

Här kan du läsa artikeln i sin helhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar